Jag känner mig tom. Eller kanske tvärtom?
Jag vet inte. Och jag känner mig patetisk att ens nämna det, men hur länge orkar man hålla käften då?
Varje dag flyger förbi, jag har inte stannat upp och funderat över hur jag mår, egentligen, på jag vet inte hur länge.
Det känns inte bra. Jag har överaktiverat mig själv. Om jag inte har Vänner-maraton så umgås jag med folk 24/7, antingen IRL eller via datorn. Repar, tänker mycket på bandet nu, det händer mycket.

Men precis nu, så stannade jag upp. Det var nog ganska dumt.
Jag inser hur något försvinner från mig. Egentligen är det bara bra, även om jag verkligen vill hålla mig fast vid det. Men ändå inte, det vore sååå skönt att bara släppa allt, på riktigt. Och kunna tänka tillbaka, med ett leende på läpparna.
Fastän allting slutade så olyckligt. Och, nej, jag ber inte mina läsare att förstå vad jag menar, för jag inser nu att jag aldrig någonsin varit mer osammanhängande.

Det här skriver jag för mig, precis som förra inlägget. Inte för att söka uppmärksamhet eller sympati, not at all. Då hade jag fläkt ur mig bra mycket mer, och det väljer jag att inte göra. Sååå många gånger som jag skrivit av mig i gåtor, för att sedan radera all text och stänga ner inläggsfönstret.
...now, is that really a good thing?

Jag menar, borde jag hålla allt inom mig? Det är trots allt mitt känsloliv som annars kablas ut över hela internet. Vem som helst kan läsa. Vill jag det?

Det här inlägget får i alla fall stanna.