"Hej, jag heter Micaela, jag bryr mig bara om mitt utseende och en dålig hårdag kan förstöra mitt liv. Jag har konstiga åsikter om saker och är bara allmänt korkad, eh... Jag tycker att jag är grym på massor av instrument fastän jag egentligen inte kan stå på scen eftersom jag har för mycket scenskräck och borde bespara folk min nervositet (plus att jag egentligen är rätt kass, hihi!). Jag sticker inte ut för fem öre och jag är konstig på fel sätt. Dessutom skryter jag för mycket om mitt band och det är inte okej så länge man inte spelar metal. Nu ska jag gå och sminka mig!"

Hm... Ungefär sådär känns det som att många ser mig. Som korkad, ytlig och inte särskilt begåvad.
Det är ganska tråkigt, för jag är ju långt ifrån så.

Jag vet att jag har ett högt IQ, jag brinner för att diskutera saker med min omgivning och vill utplåna orättvisor. Det betyder inte att jag diskuterar med vem som helst, bara med dem som tar mig på allvar vilket många tyvärr inte verkar göra.

Jag kanske inte har världens högsta självförtroende men jag jobbar på det och försöker att inte låtsas om det. Okej, visst kanske jag sminkar mig mycket och fixar med mitt hår, men det är för att det är ett intresse och inget annat. Jag kan vistas ute utan smink, jag bara väljer att ha det.

Bara för att jag inte kommer med smarta utlåtanden varje minut betyder det inte att jag är dum i huvudet. Jag är snarare eftertänksam och öppnar helst käften om jag har något bra att säga.
Jag ser väldigt lätt genom folk, om en person är osäker, om den ljuger eller bara döljer något. Men istället för att kasta upp svagheterna i ansiktet på människan väljer jag att hålla tyst om det, som att nåt blir bättre för att jag trampat på ömma tår? Nej, jag nöjer mig med att veta själv hur personen är funtad och bete mig därefter.

Folk tycker jag är feg, mesig och lätt att trampa på. Jag är bara rädd för att såra folk. Sen när blev det en dålig egenskap? Men okej, jag kan hålla med om att jag är liite för snäll ibland, och jag ändrar gärna på mig.
Snart spricker ändå min fasad, jag orkar inte med all respektlöshet.

Och vad fan sitter jag här och ursäktar mig för egentligen? Like I give a shit liksom, jag vet ju att allt det där bara är fördomar och det enda som betyder nåt är att jag själv vet vem jag är. Det är bara så tråkigt att aldrig bli tagen på allvar.

Men vad vet jag? Kanske all den här uppfattningen om omgivningen bara är en dum fördom från mitt håll? Då ber jag om ursäkt, men still, det är inte så svårt att få den missuppfattningen när folk himlar med ögonen och skrattar åt en så fort man öppnar käften.

Det var det jag ville säga. Får se om jag raderar det här inlägget sen, blev det kanske för personligt?