Självklart tycker jag också att man ska vara kär och galen, och inte bara nöja sig med trygghet. Är man inte uppöveröronen himlastormande kär duger det liksom inte riktigt. Det enda jag stör mig på är folks ständiga, oavbrutna sökande efter filmisk, evig kärlek, personer som liksom inte kan vara ensamma utan desperat måste bli älskade, för att "det är lösningen på alla deras problem". Det är sån mentalitet jag inte klarar av. Ledsen om jag är rörig när jag skriver, men jag blir sån när jag har något, enligt mig, viktigt att säga. Hope you all got my point...