Från det att jag var 5 månader gammal, tills dess att jag var 15 och skulle börja gymnasiet, hade jag en underbar katt vid min sida. Tusse hette han. Han betydde enormt mycket för mig, han var min allra närmsta vän. Visst, det är svårt att förstå ett husdjurs roll i en familj om man aldrig haft ett själv, men Tusse var speciell. Han hade barnasinnet kvar på ålderns höst, sov i min säng varje natt och var förtvivlad när jag inte var hemma. Som mamma brukar säga, han "adopterade" mig redan när jag var liten.

Min mormor var kattuppfödare och hade alltid kattungar hemma, och Tusse var en av dem. Så fort vi kom på besök, jag och mamma, så släppte han allt, även om han var mitt uppe i en måltid, för att lägga sig i mitt knä. Och jag var trots allt en 5-månaders baby som inte var särskilt försiktig av mig. Men tror ni han brydde sig?

Han skulle egentligen säljas till en gubbe, men försvann. Överallt letade de, tills gubben till slut gav upp och valde en annan katt. Han hann knappt åka därifrån förrän Tusse helt nonchalant kommer in genom dörren och blänger på mormor. "Mig gör du dig inte av med". Jag vill tro att vi var menade för varandra från första början. Och det var vi också. Min första soulmate, världens finaste, lagom tjocka katt. Jag saknar honom.


Lite bebis-bilder på mig & Tusse: