Så skulle jag beskriva denna serie, som jag precis sett första avsnittet av. Boardwalk Empire. Jag är aningen sen till festen, vilket jag är väl medveten om, men efter att ha dragit mig för det pga poteniellt psykiskt jobbiga teman, så tänkte jag att det var dags nu. Jag tror jag pallar, liksom. Hittills är jag väldigt positivt överraskad. Intressanta karaktärer, spännande intriger och väldigt, väldigt vackra miljöer. Huvudsakligen Atlantic City, cirka 1920. Den är dessutom baserad på verkliga händelser, och redan i första avsnittet kan man skymta en ung Al Capone. Om man är uppmärksam. ;)

Så, jag har alltså hittat min nya sysselsättning, för några veckor framöver. Jag ägnar mig åt att binge-watcha teveserier nästan all min lediga tid. Eller ja, den lediga tid som finns efter jobbet, helgmornar och ibland flera avsnitt under en hel ledig dag. Så jag har ett liv också, faktiskt. ;)

Men det har blivit en enorm hobby för min del. Jag gillar att fästa mig vid diverse karaktärer för att sedan följa dem under en längre tid. Eller bara att ägna mig åt gastkramande spänning några timmar i veckan.

Nyligen har jag sträckkollat True Detective, True Blood och Gossip Girl. De två första gillar jag skarpt, speciellt True Detective. Den är så sjuk, så mörk och så intressant. Gossip Girl då? Ja, jag fick inte nog av den heller. Det är ju ingen högkvalitativ serie på samma sätt som de andra, verkligen inte, men jag njöt av att se den ändå. Den känns lite som ramen-nudlar; väldigt gott, enkelt och man blir mätt, men knappast särskilt näringsrikt.