Något jag kan störa mig sjukt mycket på, är oförskämda personer. Visst, finns väl kanske egentligen ingen som riktigt gillar sånt, men många har ju vänner eller liknande som är så och då accepterar de oftast det. Jag däremot, klarar inte av när folk är uppkäftiga mot andra som inte gjort nåt fel. Eller ouppfostrade människor, som blir bjudna till folk och förväntar sig att bli serverade mat men inte ens säger tack efterråt. Tyvärr finns det för många såna, som inte lärt sig vad hyfs är hemifrån, eller som kanske har det men skiter i det. Såna som helt enkelt haft halvmesiga eller frånvarande föräldrar.

Jag värderar verkligen de egenskaperna, folk som är artiga och visar uppskattning när man gör sig till. Det är så otroligt fult och omoget att bara förvänta sig service hemma hos andra människor. Sånt kan ge mig rysningar, och jag kanske inte alltid konfronterar dem med det, men jag visar ganska tydligt att jag inte gillar det. Någon måtta får det väl ändå vara? Kan man inte vara tacksam när man blir bjuden på saker? Är det så fucking svårt?

Kort sagt - tacka och visa gärna uppskattning innan du tar emot, annars ger du fan i att ta emot.

Jag har kommit på en sak när det gäller självförtroende och självkänsla. Man ska nog inte kräva av sig själv att höja och förbättra det. Mitt bästa tips är att egentligen strunta i de här livsstilscoacherna som säger att man ska lära sig älska sig själv, vilket självklart stämmer, men själva uttrycket känns mest som ett krav på att vara jätteambitiös. Ingen är perfekt. Jag hävdar bestämt att det räcker med att man lär sig tycka om sig själv. Att man kan acceptera sina brister och dåliga dagar, men ändå tycka om sig själv.

Ett bra sätt att göra det på, är att lära sig att suga åt sig alla komplimanger man får. Oavsett vad det gäller, eller om man (kanske på grund av just sitt dåliga självförtroende) inte håller med om det, så kom igen, var lite jävla osvensk och tacka och TA emot istället för att SÄGA emot. Spara alla komplimanger i ditt minne och plocka fram dem när du känner dig nere, för kom ihåg att komplimanger är spontana åsikter, varför skulle någon ljuga om något sånt? Tro på det helt enkelt, finns ingen anledning att inte göra det.

Och en sak till - hjärnan kan bara hålla en tanke/bild i huvudet i taget, vad är då meningen med att inte låta det vara en positiv sådan?

God eftermiddag!
Idag skiner solen i Rättvik, så jag passade på att smyga ut och dricka kaffe. Det är väldigt friskt och höstigt ute. På något sätt tror jag ändå att jag föredrar hösten framför sommaren! Får man säga så..? Har nog inte insett det förrän nu. Visst, sommaren är underbar och jag älskar värme, men det blir också nästan ett tvång att hålla sig utomhus hela tiden, och så får man nästan panik så fort det regnar, någon som håller med?

Däremot, på hösten kan man hålla sig inomhus, tända ljus, dricka te och läsa böcker när man känner för det, naturen blir så vacker (en riktig klyscha, men sann) och när solen väl tittar fram är det underbart. Man kan ta på sig stickade tröjor och vira in sig i halsdukar och njuta av en lite friskare temperatur, för det nästan bästa med hösten enligt mig är faktiskt höstmodet. Lager på lager är faktiskt min grej, även om jag gillar shorts och bara ben.

Eller vad tycker ni?

Nja, exakt så illa är det väl inte...
Men, vad jag menar är, att det är alldeles för lätt och för vanligt att bli kär i kärleken. Det har hänt mig alldeles för många gånger, och det är svårt att inse det själv. Man vill ju att det ska vara och se ut på ett visst sätt, och blir ledsen när det inte gör det. Och hur kommer det sig?

Jag tror att det beror på bilden vi får av tvåsamhet redan som barn. Redan långt, långt bak i tiden romantiserades bilden av kärlek, tillexempel av Shakespeare, med sin Romeo och Julia. Gränslös, obotlig, romantisk kärlek, hur många versioner på det har vi inte sett genom åren? Allt pekar på att man ska vara två, annars är man inte lycklig.

Hur såg trenden ut för tio år sedan? Jo, Carrie Bradshaw, den perfekta bilden av den perfekta singelkvinnan, var de flesta tjejers förebild. Hon försörjde sig själv, bodde själv i en egen lägenhet mitt i New York och hennes största kärlek var Manolo Blahnik's och sina tre bästa vänner. Men vad ser vi på teve idag? Desperate Housewives, och lyxfruar från Sverige, Norge, Danmark. Kronprinsessebröllop. Är man singel tycker folk synd om en. Ska det vara så?

Misstolka mig inte nu, jag tyckte jättemycket om prinsessbröllopet och deras kärlek är med all säkerhet äkta, och jag har absolut inget emot kärlekeni sig! MEN, det enda som verkar betyda något nuförtiden är att bli himlastormande kär. Och folk blir desperata. Numera kan man skräddarsy "den perfekta mannen/kvinnan" på moderna dejtingsajter. Men ibland undrar jag om folk glömmer stanna upp och känna efter. Vill jag verkligen försöka bli kär och gå över lik för att bli det, eller mår jag kanske bäst av att vara ensam ett tag?

Jag var där för inte så längesedan. Så otroligt gärna ville jag bli kär, sådär som i gammaldags filmer. Och hur många resonerar inte så? Men, gör man det så är man faktiskt kär i kärleken, tycker jag. Om jag råkar hitta någon jag gillar, vi går bra ihop och blir kära, så är jag lyckligt lottad och då känns det lite som på riktigt. Du kan inte hitta kärleken, den hittar dig.

Nu kanske jag rört ihop allting, men vad jag i grund och botten ville få sagt är att alla romantiska filmer misshandlar vårt psyke på ett eller annat sätt, om man tar dem på alldeles för stort allvar och tror att verkligheten är som på film (jag har alltså egentligen ingenting emot varken Shakespeare eller kärleksfilmer). Vi måste sluta jaga kärleken, och framförallt sluta tro att vi inte kan vara lyckliga förrän vi hittat en partner. Istället borde folk hitta, öppna och älska sig själva, då kommer någon annan så småningom göra det automatiskt. Det är jag nästan säker på.

Blev ju inte många inlägg igår eller idag, vilket jag tänkt, men jag hade fullt upp med annat.

Idag har Wrong Channel äääntligen repat igen! Var längesedan nu, och vi bestämde bland annat att vi ska göra en helgrym cover på.. Ja, det får ni veta när ni hör den på radio ;)

Kom att tänka på en sak idag. Jag klarar inte av människor som tar sig själva på för stort allvar, men som samtidigt vägrar att ta ansvar för det de gör. Såna som gnäller på att alla andra är dumma i huvudet, men som samtidigt är naiva nog att tro att någon annan kommer lyfta upp dem när de är nere. Såna där som bara mår dåligt hela tiden, men vägrar göra något åt det. Eller ännu värre, är helt stensäkra på att problemen försvinner med lite piller. Kom igen. Är de så rädda för att rannsaka sig själva? Att se sig själva i vitögat, att faktiskt ERKÄNNA att det inte är alla andras fel att de mår dåligt. Att man kanske mår sämst av att alltid tycka så jävla synd om sig själv? Och att man förstör för sig själv genom att vägra erkänna sina fel och brister?

Nej, skärpning, alla deppiga, naiva människor! Jag vet hur det är, jag har varit där alldeles för många gånger. Jag har tyckt otroligt synd om mig, trott att folk var dumma i huvudet när de inte tyckt lika synd om mig, gnällt på folk, känt mig osynlig och deppat ner mig, halvt för syns skull. Men det var för 2-3 år sedan. Sen lärde jag mig att den enda som kan få mig själv att må bra, är jag! Ingen kärlek i världen kan få en att känna sig 100% lycklig, om den inte är från dig, till dig, till att börja med. Att desperat skaffa pojkvän/flickvän är alltså ingen lösning på problemen, även om det kan kännas så i början. Det finns inga utvägar eller genvägar i livet, så ta tag i problemen. And pills are not the way to do it...

Det var väl mina, möjligtvis lite osammanhängande sådär efter midnatt, insikter för dagen. Nu ska jag sova eller nåt annat kul. Puss!

Jag har börjat få tillbaka viljan, orken, lusten. Jag ser fram emot studenten, har köpt en otroligt vacker balklänning och allt är i princip fixat, mycket tack vare min underbara morfar i himlen som gav mig väldigt glädjande besked häromdagen, jag är evigt tacksam och saknar honom mer än någonsin...

Livet efter studenten kändes ett tag blekt och framtiden var oviss, något som skrämde mig. Men nu har jag fått hoppet tillbaka och planerar en massa kul. Jag SKA ta körkort first thing efter att studentmössan åkt av, jag ska tatuera mig, jag vill åka bort från shitty Dalarna som numera bara får mig att vilja krypa ur skinnet, jag vill dra till Stockholm och bara bo som inneboende där och leva livet om så bara för en vecka, helt planlöst. 

Jag vill utmana mig själv, fallskärmshoppning, bungy jump och livsfarliga bergochdalbanor, för jag vet att jag är väldigt orädd och hur bra den sortens dödsångest känns efteråt, jag vill bo utomlands i framtiden och någon gång bli en kick-ass mamma till en kick-ass unge. Jag vill få tillbaka all inspiration jag en gång hade till att rita och skriva låtar, vill ligga på golvet i ett rum i en främmande storstad och lyssna på gamla Queen och Led Zeppelin-plattor på LP och äta pizza.

Jag vet allt jag inte vill också. Mindre städer är inget för mig, jag ska heller inte plugga vidare för det gör mig bara tom, pressad och deprimerad. Så vill jag inte leva. Jag har inget drömyrke, förutom ett par ganska naiva som att kunna försörja sig på att vara singer/songwriter eller fotomodell, därför passar jag på att leva livet efter att ha varit instängd i en skolbyggnad i 12 år då jag inte ens vet just nu vad jag vill jobba med. Högre utbildning har jag hela livet på mig att skaffa, men jag är bara ung en gång och tänker vara det till fullo.

Det mesta känns som sagt positivt just nu, men jag ska inte ljuga. Jag drömmer fortfarande mardrömmar flera gånger i veckan och har tappat respekten och tilliten helt för några personer, och det suger ju. Men jag ser inte på dem med samma ögon längre, och kommer aldrig göra. Tyvärr, men det är också enbart deras fel.

Idag vaccineras Leksands Gymnasium.
Men inte jag.
Varför?
Jo, jag har läst och läst och läst, diskuterat och använt mitt sunda förnuft och kommit fram till att det bästa jag kan göra är att INTE ta det. Bra, mitt beslut.

Vad jag däremot tycker är sjukt omoget är när folk har problem med mitt beslut. Inte säger det rakt ut till mig, utan sitter och tjatar om hur dum i huvudet man är om man inte vaccinerar sig.

Tyck vad fan ni vill, det är mitt beslut och jag har inga problem med att ni VILL vaccinera er, jag kunde inte bry mig mindre. Ett tag försökte jag påverka och argumentera, men det tjänar ju ingenting till. Gör vad ni vill, bara respektera vad jag vill. Blir så galet irriterad på det, väx upp liksom.

Jag hävdar, att om de som gjort vaccinet inte tänker ta det, då behöver inte jag heller göra det.
Vad ni gör skiter jag i. Det är ett fritt land.

Jag känner mig tom. Eller kanske tvärtom?
Jag vet inte. Och jag känner mig patetisk att ens nämna det, men hur länge orkar man hålla käften då?
Varje dag flyger förbi, jag har inte stannat upp och funderat över hur jag mår, egentligen, på jag vet inte hur länge.
Det känns inte bra. Jag har överaktiverat mig själv. Om jag inte har Vänner-maraton så umgås jag med folk 24/7, antingen IRL eller via datorn. Repar, tänker mycket på bandet nu, det händer mycket.

Men precis nu, så stannade jag upp. Det var nog ganska dumt.
Jag inser hur något försvinner från mig. Egentligen är det bara bra, även om jag verkligen vill hålla mig fast vid det. Men ändå inte, det vore sååå skönt att bara släppa allt, på riktigt. Och kunna tänka tillbaka, med ett leende på läpparna.
Fastän allting slutade så olyckligt. Och, nej, jag ber inte mina läsare att förstå vad jag menar, för jag inser nu att jag aldrig någonsin varit mer osammanhängande.

Det här skriver jag för mig, precis som förra inlägget. Inte för att söka uppmärksamhet eller sympati, not at all. Då hade jag fläkt ur mig bra mycket mer, och det väljer jag att inte göra. Sååå många gånger som jag skrivit av mig i gåtor, för att sedan radera all text och stänga ner inläggsfönstret.
...now, is that really a good thing?

Jag menar, borde jag hålla allt inom mig? Det är trots allt mitt känsloliv som annars kablas ut över hela internet. Vem som helst kan läsa. Vill jag det?

Det här inlägget får i alla fall stanna.

Någonting inom mig, som vill ut.
Finns massor jag vill skriva, men inte orkar eller vågar få fram.
Tusen känslor under några veckor. Snart är sommarlovet slut, vilket å ena sidan kan innebära tung ångest varje dag, med skola, läxor och prestationer. Olika viljor i klassen, mycket förväntningar, jag menar, sista året! Herregud, visste att den här dagen skulle komma, men hade fan ingen aning om att det skulle gå såhär fort.

Å andra sidan kan början på det nya läsåret innebära något bra, och kul. Nya ettor att mobba (notera att det var ett skämt), äldst i källaren, nya kurser att ta sig an (även om "Arbetsmiljö och säkerhet" inte låter särskilt lockande...), ett helt nytt ansvar, projektet i vår, träffa alla människor igen, slippa känna sig rastlös och ensam hela dagarna...

De gamla treorna kommer inte finnas där. Många kommer jag sakna, andra är det bara skönt att slippa träffa varje dag, om jag ska vara brutalt ärlig.
Kommer haaaata att gå upp tidigt, men det kommer vara en del av hela livet framför mig, och har varit en del av det liv jag levt hittills, så det är nog bara att börja vänja sig nu... Även om det aldrig kommer bli lätt.

Annan prestationsångest gäller bandet. Jag älskar att spela i band, och hade aldrig velat spela någonannanstans än i Wrong Channel. Visst kommer vi inte alltid perfekt överens, men jag tycker otroligt mycket om mina bandmedlemmar som även är några av mina absolut närmaste vänner. Nu har vi till och med turen att få hjälp utifrån, stor hjälp dessutom. På villkoret att vi ändrar oss till det bättre.
Och det där är en bra press, och jag är glad att vi fått den sporren att bli bättre.

Men samtidigt... Ständig prestationsångest, speciellt när det gäller skolan. Man kommer ner en morgon i estetkällaren, ser hur alla plinkar på varsin gitarr och den ena gör värre och mer avancerade riff än den andra. Och själv är man låångtifrån i deras liga. Det är såklart bara jag själv som lägger pressen, men ibland är det svårt att låta bli när man alltid umgås med genier...

Ja, nu blev det här långt och kanske lite osammanhängande, vad vet jag? Men jag behövde skriva lite djupare för en gångs skull... Jag hoppas det uppskattas, och om det inte gör det, så vet jag att i alla fall jag uppskattade att få vara lite rak och ärlig och mer djup än vanligt.

Godnatt.

Hej bloggen !
Jaa, nu sitter jag här vid min snygga laptop från HP, som jag köpte i September 2007. Ett av mitt livs bästa köp.
Den har givit mig så mycket, jag har lärt känna många nya vänner, och framförallt, jag har upptäckt tjusningen med bloggar.
Både att läsa och skriva själv.

Men visst har min dator förstört en hel del också. Senast igår kväll när jag pusslade ihop min nyårskrönika som tog tid så blev jag osams med min mamma som hellre ville att jag skulle vara hennes sällskap denna nyårsafton. Och jag blev så arg på mig själv för att jag lät laptopen ta så mycket tid (okej, locktången var väl också ganska skyldig).
Men denna dator har underhållit mig ändlösa sommarlovsdagar och tråkiga sjukdomsperioder, så jag har den att tacka för mycket !

Nåväl, detta inlägg ska inte enbart vigas åt datorns magiska dragningskraft.
Idag har jag varit hos min låtsaspappa större delen av dagen. Eller vet ni vad? Eftersom att det ändå är nytt år så kan jag börja det med att skriva "pappa", istället för låtsaspappa. För han är ändå den enda pappan jag haft, även om han inte är min biologiska far. Så från och med nu, så skriver jag bara pappa. Mycket enklare så :)

I alla fall, jag var där & spelade en massa tv-spel med min lillebror, han äger ju ett Nintendo Wii så jag fick en hel del armstyrketräning kände jag, haha ! :)

Kvällen ägnades åt middag med mamma & Parlamentet, och nu en hel del dator igen.
Och vet ni? Jag ska fixa en liten överraskning i veckan, inte så märkvärdigt, men ändå kul ! :)
Ni får se då vad det är ;)

Avslutar detta årets första inlägg med lite roliga bilder från året som gått !


100-talet sådana här bilder togs när vi hade vårat traditionella Fricks-besök med "efterfest" hos mig, gänget från 9an. Och imorgon blire ännu ett besök !

En mucho trevlig helg hemma hos min morbror med hans vänner i Stockholm i mars.

Fotogalen, och framförallt photoshopgalen period. Martina hakade oftast på och det var svinkul att posa.

Cherry Coke och färgade slingor i Uppsala i April.

Bellman Begins, världens roligaste projekt. Jag i blå kjol förövrigt.

Flygplansmat på planet till Paris, en otroligt rolig resa och just vid detta tillfälle var jag hur uppspelt som helst- jag skulle äntligen få åka utomlands !

Några dagar i Stockholms skärgård blev också av, på vår båt Indigo. Just den här dagen var varm och skön men resten av dagarna så regnade det... Grr.

Fricksbesök återigen. Alltid lika mycket prat, skratt och goda bakverk.

Träffade de underbara italienarna ! Talangfulla, flaggkastande och charmiga.

Jag & Nadja åkte till Säter i slutet av juli och tittade på Lars Winnerbäck med flera. Minnesvärd kväll !

Såg Krunegård. Totally awesome.

Jaa, så här speedad kan man vara när man repar en hel natt utan stopp eller sömn. Kul var det i alla fall !

Borlängebesök med Anna & Sandra, köpte dubbeltramp till Carro !

En galen sensommarnatt hos Martina. Stickam, skratt och Sugar Rush.

Gotland by night. Mycket minnesvärd resa och framförallt denna kväll, då vi satt på mormors vackra veranda hela natten med tända ljus och vin.

Jag & Ida kom på den briljanta idén att ta med laptopen längst ut på långbryggan tillsammans med en massa filtar & kolla på film utomhus- mitt i höstkylan ! Men mysigt var det, kanske mysigast när vi kom hem och in i värmen.

En hej massa estetfester hanns också med... Eller ja, i alla fall 3 xD Hade lika snurrigt kul alla gånger.

ES-fester var det ja. Här med maffiatema också, megakul ! Paardeey.

... och så självklart en massa minnesvärda spelningar. Den roligaste var nog ändå den på Arenan, vår största spelning hittills !

Dags att krypa till kojs.
Ha det bra !
Puss & kram

Jo men tänk så mycket man kan göra på ett lov:
- Vara uppe & titta på Seinfeld utan att behöva oroa sig för hur trött man kommer vara i skolan dagen efter
- Hinna storstäda, möblera om och inreda ett rum på endast en dag !
- Sova bort hela dagar, nätter och eftermiddagar. Najs.
- Läsa bloggar, blogga, fotografera, skriva musik, titta på film, you name it.
- Umgås med folk som man inte hinner träffa annars. Typ Ida, hon går skola i Falun och vi har inte setts på evigheter känns det som.

Mmh, sen att slippa skolan är ju en ganska stor fördel bara det.
Oyes.