Nja, exakt så illa är det väl inte...
Men, vad jag menar är, att det är alldeles för lätt och för vanligt att bli kär i kärleken. Det har hänt mig alldeles för många gånger, och det är svårt att inse det själv. Man vill ju att det ska vara och se ut på ett visst sätt, och blir ledsen när det inte gör det. Och hur kommer det sig?

Jag tror att det beror på bilden vi får av tvåsamhet redan som barn. Redan långt, långt bak i tiden romantiserades bilden av kärlek, tillexempel av Shakespeare, med sin Romeo och Julia. Gränslös, obotlig, romantisk kärlek, hur många versioner på det har vi inte sett genom åren? Allt pekar på att man ska vara två, annars är man inte lycklig.

Hur såg trenden ut för tio år sedan? Jo, Carrie Bradshaw, den perfekta bilden av den perfekta singelkvinnan, var de flesta tjejers förebild. Hon försörjde sig själv, bodde själv i en egen lägenhet mitt i New York och hennes största kärlek var Manolo Blahnik's och sina tre bästa vänner. Men vad ser vi på teve idag? Desperate Housewives, och lyxfruar från Sverige, Norge, Danmark. Kronprinsessebröllop. Är man singel tycker folk synd om en. Ska det vara så?

Misstolka mig inte nu, jag tyckte jättemycket om prinsessbröllopet och deras kärlek är med all säkerhet äkta, och jag har absolut inget emot kärlekeni sig! MEN, det enda som verkar betyda något nuförtiden är att bli himlastormande kär. Och folk blir desperata. Numera kan man skräddarsy "den perfekta mannen/kvinnan" på moderna dejtingsajter. Men ibland undrar jag om folk glömmer stanna upp och känna efter. Vill jag verkligen försöka bli kär och gå över lik för att bli det, eller mår jag kanske bäst av att vara ensam ett tag?

Jag var där för inte så längesedan. Så otroligt gärna ville jag bli kär, sådär som i gammaldags filmer. Och hur många resonerar inte så? Men, gör man det så är man faktiskt kär i kärleken, tycker jag. Om jag råkar hitta någon jag gillar, vi går bra ihop och blir kära, så är jag lyckligt lottad och då känns det lite som på riktigt. Du kan inte hitta kärleken, den hittar dig.

Nu kanske jag rört ihop allting, men vad jag i grund och botten ville få sagt är att alla romantiska filmer misshandlar vårt psyke på ett eller annat sätt, om man tar dem på alldeles för stort allvar och tror att verkligheten är som på film (jag har alltså egentligen ingenting emot varken Shakespeare eller kärleksfilmer). Vi måste sluta jaga kärleken, och framförallt sluta tro att vi inte kan vara lyckliga förrän vi hittat en partner. Istället borde folk hitta, öppna och älska sig själva, då kommer någon annan så småningom göra det automatiskt. Det är jag nästan säker på.