När glädje och sorg blandas på samma dag...
Idag för ett år sedan så fyllde en av mina bästa vänner, Erica, 15 år.
På samma dag dog en av mina bästa vänner, min katt Tusse.
Han betydde allt för mig. Jag kände mig helt trasig där jag satt, i soffan, med allt smink bortspolat av tårar och med mobilen i handen från vilken jag ringde Erica för att säga grattis.
Jag kunde inte förstå, han var den enda som man alltid kunde luta sig mot när allt kändes jobbigt.
När folk var elaka eller när jag helt enkelt inte orkade med världen, så kunde jag trösta mig med att Tusse fanns hemma. Då kändes allting plötsligt mycket bättre.

Men när jag fick dödsbeskedet då? Vem skulle trösta mig då?
Min kära mamma gjorde helhjärtade försök som jag verkligen uppskattar, men jag saknar verkligen Tusses sätt att trösta. Jag saknar honom varenda dag. Visserligen känns det lättare nu, men det gör fortfarande så förbannat ont.
Varför är livet så orättvist?