I flera timmar satt vi, jag och världens bästa Ida, och pratade om allt. Tog igen tappad tid, återknöt till varandra, det hann bli mörkt utomhus och det slutade regna. Prat, skratt, minnen, framtid. Som jag längtat efter dig, fina vän! Tiden gick så snabbt att klockan helt plötsligt inte var halv fem, utan nio. Då åkte jag hem och gick och la mig tidigare än på länge. Och hur glad som helst.