Sanningar.
Jag har börjat få tillbaka viljan, orken, lusten. Jag ser fram emot studenten, har köpt en otroligt vacker balklänning och allt är i princip fixat, mycket tack vare min underbara morfar i himlen som gav mig väldigt glädjande besked häromdagen, jag är evigt tacksam och saknar honom mer än någonsin...
Livet efter studenten kändes ett tag blekt och framtiden var oviss, något som skrämde mig. Men nu har jag fått hoppet tillbaka och planerar en massa kul. Jag SKA ta körkort first thing efter att studentmössan åkt av, jag ska tatuera mig, jag vill åka bort från shitty Dalarna som numera bara får mig att vilja krypa ur skinnet, jag vill dra till Stockholm och bara bo som inneboende där och leva livet om så bara för en vecka, helt planlöst.
Jag vill utmana mig själv, fallskärmshoppning, bungy jump och livsfarliga bergochdalbanor, för jag vet att jag är väldigt orädd och hur bra den sortens dödsångest känns efteråt, jag vill bo utomlands i framtiden och någon gång bli en kick-ass mamma till en kick-ass unge. Jag vill få tillbaka all inspiration jag en gång hade till att rita och skriva låtar, vill ligga på golvet i ett rum i en främmande storstad och lyssna på gamla Queen och Led Zeppelin-plattor på LP och äta pizza.
Jag vet allt jag inte vill också. Mindre städer är inget för mig, jag ska heller inte plugga vidare för det gör mig bara tom, pressad och deprimerad. Så vill jag inte leva. Jag har inget drömyrke, förutom ett par ganska naiva som att kunna försörja sig på att vara singer/songwriter eller fotomodell, därför passar jag på att leva livet efter att ha varit instängd i en skolbyggnad i 12 år då jag inte ens vet just nu vad jag vill jobba med. Högre utbildning har jag hela livet på mig att skaffa, men jag är bara ung en gång och tänker vara det till fullo.
Det mesta känns som sagt positivt just nu, men jag ska inte ljuga. Jag drömmer fortfarande mardrömmar flera gånger i veckan och har tappat respekten och tilliten helt för några personer, och det suger ju. Men jag ser inte på dem med samma ögon längre, och kommer aldrig göra. Tyvärr, men det är också enbart deras fel.
Livet efter studenten kändes ett tag blekt och framtiden var oviss, något som skrämde mig. Men nu har jag fått hoppet tillbaka och planerar en massa kul. Jag SKA ta körkort first thing efter att studentmössan åkt av, jag ska tatuera mig, jag vill åka bort från shitty Dalarna som numera bara får mig att vilja krypa ur skinnet, jag vill dra till Stockholm och bara bo som inneboende där och leva livet om så bara för en vecka, helt planlöst.
Jag vill utmana mig själv, fallskärmshoppning, bungy jump och livsfarliga bergochdalbanor, för jag vet att jag är väldigt orädd och hur bra den sortens dödsångest känns efteråt, jag vill bo utomlands i framtiden och någon gång bli en kick-ass mamma till en kick-ass unge. Jag vill få tillbaka all inspiration jag en gång hade till att rita och skriva låtar, vill ligga på golvet i ett rum i en främmande storstad och lyssna på gamla Queen och Led Zeppelin-plattor på LP och äta pizza.
Jag vet allt jag inte vill också. Mindre städer är inget för mig, jag ska heller inte plugga vidare för det gör mig bara tom, pressad och deprimerad. Så vill jag inte leva. Jag har inget drömyrke, förutom ett par ganska naiva som att kunna försörja sig på att vara singer/songwriter eller fotomodell, därför passar jag på att leva livet efter att ha varit instängd i en skolbyggnad i 12 år då jag inte ens vet just nu vad jag vill jobba med. Högre utbildning har jag hela livet på mig att skaffa, men jag är bara ung en gång och tänker vara det till fullo.
Det mesta känns som sagt positivt just nu, men jag ska inte ljuga. Jag drömmer fortfarande mardrömmar flera gånger i veckan och har tappat respekten och tilliten helt för några personer, och det suger ju. Men jag ser inte på dem med samma ögon längre, och kommer aldrig göra. Tyvärr, men det är också enbart deras fel.
Kommentarer
Trackback