Kim Stolz.

Godmorgon!

Ja, det är fortfarande morgon... Enligt mig, och det är min blogg ni hamnat på, end of discussion. ;)
Som ni kanske märker gjorde jag lite ändringar på bloggen igår, inga större dock, men små snygga grejer helt enkelt! Kanske fixar ännu mer idag, vi får se...

Hittills idag har jag bara ätit frukost och kollat på en gammal repris av Top Model 5, avsnittet där Kim blir eliminerad. Jag kommer ihåg att när den säsongen var aktuell så gillade jag väl henne, men inte så överdrivet mycket. Men efter att ha sett den i repris typ 2 gånger (don't judge me!) inser jag att Kim var en riktigt skön person, och jag blev riktigt ledsen när hon åkte ut, trots att jag visste det mycket väl liksom. Dessutom tog hon en del riktigt bra bilder.

Men KOLLA vad hon har förändrats!


FÖRE:





EFTER:








Vad tycker ni hon passar bäst i? Sin nya eller förra stil?
Jag gillar den nya!

Agyness Deyn.


Hon är ju så söt!

Min första musikvideo.

Jag har ju fått en massa nya läsare de senaste veckorna, och för er som inte vet det så spelar jag i ett tjejrockband, Wrong Channel, och i januari i år spelade vi in vår första musikvideo! Vår basist Sandra (som sjunger lead på låten) gick mediaprogrammet så hon och två klasskompisar hade våran musikvideo som projekt i trean. Lite skådespel plus klipp med oss från en livespelning i Rättvik. Och här har ni resultatet!




Vill också bara tillägga att trummisen i den här videon inte spelar med oss längre.

Äntligen, Tove!

Tove Styrke var min absoluta favorit i Idol 2009, och då har jag inte ens haft en ordentlig favorit någonsin innan. Jag blev alltså lite bummed när hon "bara" kom 3a, hon förtjänade förstaplatsen enligt mig.

Det har länge snackats om hennes skivkontrakt osv, och nu kanske jag är jättesen med det här (hon har tydligen upprätt på Allsång på Skansen också), men äntligen har hon släppt en låt! Hörde den på nattradion häromdagen och kände att jag bara måste dela med mig.


00.13, The Pretty Reckless.

Nej, nu tänker jag säga godnatt. Låg vaken hela natten och gick upp vid 6, det är inte okej! Och det tar sig i uttryck genom att mina ben värker något otroligt mycket! Snälla, säg att det är växtvärk?

Ikväll säger jag godnatt med bilder på en annan snygging, nämligen Taylor Momsen. Hur sjukt snygg är inte hon i sin rockiga stil? Mycket bättre än den förra, tummen upp!
Sleep tight!













Sleep tight ♥

Har fram tills nu kollat på Bröllopsfotografen med mamma, och måste säga att den levde upp till mina förväntningar. Lyssnade litegrann på när Ulf Malmros sommarpratade i P1, där han berättade om alla händelser i hans liv som till slut ledde fram till denna kritikerrosade film. Den var speciell och kändes väldigt varm, jag gillade att man kunde relatera till alla karaktärer ganska på en gång men att man samtidigt inte hade en aning om vad som försiggick i Robins huvud.

Säger godnatt med lite bilder på världens sötaste Kristen Stewart. Hon känns så härlig, så äkta, och har ett så unikt utseende och inspirerande stil, samtidigt som hon verkar väldigt jordnära för att vara en Hollywood-kändis. Sånt gillar jag!








Eh, ja.





Okej, då vet jag alldeles säkert vem som är min kändisdubbelgångare. Tror ni jag kommer in på hippa fester i Hollywood nu?

Synd bara att hon är så korkad...

Freedom Writers.

Var det någon mer än jag som kollade på film på fyran nu ikväll? Det gjorde jag, och jag kan berätta att jag fått en ny favoritfilm, och jag hade inte ens planerat att se den.

Freedom Writers handlar om Erin Gruwell, en nyutbildad lärarinna som tar sig an en bråkig högstadieklass full av olika kulturer och raser som föraktar varandra. De ha blivit stämplade som "obildbara" och vägrar respektera sin nya, vita lärarinna. Det ungdomarna har gemensamt är att de alla är vana vid våld och skottlossningar och därmed har en tuff attityd gentemot det mesta. Så småningom lyckas Erin nå fram till dem genom sina minst sagt oortodoxa metoder och filmer får en väldigt intressant vändning.



Den här filmen berörde både mig och min mamma väldigt mycket, speciellt då vi i eftertexterna får veta att den är byggd på en sann historia. Erin Gruwell och hennes klass finns alltså på riktigt. Hur häftigt är inte det? Jag tycker absolut att ni ska se den, jag fick mig en ordentlig tankeställare samtidigt som den på något sätt är lite av en feel-good-film. Är ni intresserade av att veta mer om verklighetens Freedom Writers, så har de en egen hemsida
här.

Se den!!

"Revolution is an act of love; we are the children of revolution, born to be rebels. It runs in our blood."

Steg upp ganska tidigt imorse och tittade på "En söndag i New York" på TCM, med Jane Fonda i huvudrollen, och slogs av hur otroligt vacker hon var som ung.




Melodifestivalen, del 1.

Så, nu är första deltävlingen över och jag tänkte sno ihop någon slags recension, får se om jag orkar fortsätta resterande deltävlingar ;)

MEN, först och främst vill jag få en annan åsikt framförd;
När blev det "inne" att hata Melodifestivalen och Idol? Jag ser ingen anledning till att göra det.
Folk som säger att de är musikälskare men hatar dessa musikprogram är, enligt mig, lögnare. Okej, din favoritgenre kanske inte spelas i just dessa tävlingar, men det är fortfarande underhållning och musikfest! Och är du så trångsynt att du bara lyssnar på en sorts musik och hatar allt annat, så kan du f*n inte kalla dig musikälskare, tycker jag.

Jag säger inte att jag är schlager-fantast, för det är jag verkligen inte. Det har onekligen blivit en stor cirkus runt detta fenomen kallat Melodifestivalen, men det gör ju inte att det är tråkigare att kolla på för det! Att det sedan genererar massa pengar till Radiohjälpen är ju knappast något negativt heller... Eller är välgörenhet förbjudet och ute det också nu eller?

Känns som att musikunderhållningsprogram bara är okej om de hålls av P3 eller något independent-bolag nuförtiden. För jag hör aldrig någon klaga på, typ, Let's Dance, Stjärnor på is och vad som nu går på tv these days. I alla fall inte i närheten så mycket som alla klagar på Melodifestivalen. Det roligaste av allt är att de flesta av dessa haters förmodligen älskade musikfesten när de var små...

Och det här känns sjukt löjligt, att man ska behöva försvara sig för att man gillar underhållande tv pga tråkiga alternativ-människor som måste vara alternativa och hata allt som inte är det. Förlåt om jag låter hård, men jag är trött på den mentaliteten.

SÅ, nu går jag över till recensionen av kvällen istället (och hatar du Melodifestivalen kan du faktiskt sluta läsa här, och sluta kolla på programmet!!)


Ola.
Tyckte faktiskt att han var bra! Och nej, en rockbrud som jag borde inte gilla en föredetta idol som honom, men låten var nice, "pianoriffet" otroligt snyggt och det var helt enkelt fullt av energi. Förutom Olas scennärvaro möjligen, som stundtals var obefintlig. Och hans hår? Det vill jag inte ens prata om. Annars var allt bra!

 
Jenny Silver.
Neeeeej, säger jag bara. Det här går verkligen inte hem hos mig! Lite wannabe-Lady Gaga som totalt misslyckades, blandat med andra skumma influenser. What's up with that metallhandske liksom? Och "dansen", dvs slingra runt med armen som inte var stelopererad i metallhandske? Hon var bara skrämmande, och låten helt intetsägande.


Linda Pritchard.
Gillade verkligen allt med det här numret, rätt energi på scenen, helt totalt jävla grym sång och så var hon typ snyggast i världen! Som min mamma sa, hon är lite i samma fack som Charlotte Perelli, men mycket mer på riktigt! Gillas!


Pain of Salvation.
Först och främst, sångaren var grymt snyggt klädd! Gillade verkligen kombinationen trasiga jeans, tajt vitt linne och barfota (!). Kändes lite sådär skönt
Russell Brand möter Dave Grohl-aktigt. Hade han bara skippat skägget och ringarna i öronen hade det varit optimalt. Hursomhelst, låten kändes ett tag som nya Curly Sue, fast bättre. Var liksom helt säker (som säkert många andra med mig) på att den skulle komma igång ordentligt med trummor och hela skiten en bit in låten, och att den seda skulle bli sönderspelad på radio, precis som Takidas hit. Ett vet jag; den kom aldrig igång, men den var väldigt skön och finstämd och blev en av favoriterna ikväll. Om den sedan kommer sönderspelas återstår att se.


Anders Ekborg. (Eh, bilden?)
Gillar personligheten hos honom på något sätt, och det första jag tänkte när han började sjunga var musikal. Och det blev inte bättre än så, helt okej låt, men lite för tråkig för mig. Även om jag gillar musikallåtar.


Jessica Andersson.
Min första tanke när jag såg att hon skulle vara med var "inte igen!". Men jag blev positivt överraskad. Inget käckt, inga avklippta shorts och ingen larvig, svensk låttitel. Väldigt avskalat och vackert, hon såg så vuxen ut för första gången. Skitsnygg i håret, men klänningen var lite konstig. De kunde ha skippat västen som stack ut på fel ställen och satt ett brett skärp i midjan istället. Men för att återgå till bidraget så tycker jag ändå inte att ballader hör hemma i Melodifestivalen, de låter alltid likadant. Dock kändes den här lite mer, speciellt med tanke på hur Jessica grät när hon gick av scenen.


Frispråkaren.
Hade lite svårt för artistnamnet, och hans sätt att snacka innan var ju bara pinsamt. Han kan väl prata ordentligt när han blir "intervjuad" åtminstone? Jaja. Jag kan tycka att viss rap- och hiphopmusik kan vara riktigt bra, men sån här skrikig rap på svenska känns alldeles för mycket sunkigt 90-tal och det går verkligen inte hem hos mig.
Roligt var dock att han rappade om att han var singel, vilket tydligen gick hem hos, ja, vem då? Lillebror! Han ringde exalterat och röstade, vet inte om det var just den effekten som "Frispråkaren" önskade dock ;)


Salem Al Fakir.
Den här killen känns bara så genuint glad, och det smittar av sig! Låten kom verkligen igång i samma sekund som han tog första tonen, och den vinner verkligen i längden. Nog för att jag aldrig blivit besviken på gulliga Salem, men nu överraskade han mig verkligen! Självklar vinnare för mig, trots att jag inte hört resterande städers bidrag får han gärna ta hem hela skiten för min del.

(Alla bilder kommer från svt.se)

Så, det var allt för mig ikväll. Lämna gärna en kommentar med respons, skulle vara intressant att veta vad ni tycker angående det jag skrev i början av inlägget!

Peace!


Tack Green Day!

För några år sedan åkte jag buss hem från Stockholm efter att ha varit på en Ålandskryssning. Jag lyssnade på Green Days "Insomniac" på högsta volym, klistrade in bilder i min Green Day-bok och läste låttexter från konvolutet. Min högsta dröm var att få se dessa människor på riktigt, titta in i Billie Joes gröna ögon live.

Idag åkte jag buss hem från Stockholm med Green Days "Insomniac" på högsta volym. Men den här gången var det ingen Ålandskryssning. Den här gången var jag på väg hem från en Green Day-konsert.
Det häftigaste jag gjort i hela mitt liv!

Vi köade bara någon timme, i iskallt regn bland en massa trasiga-converse-klädda fötter, ändå hamnade vi långt fram när vi väl kommit in. Förbandet Prima Donna fick i princip noll feedback, jag tyckte ändå att de var riktigt bra.
Kort därefter blev det ett stort tryck mot scenen, Green Day springer fram under publikens vrål och 21st Century Breakdown spelas.

Var riktigt ledsen att jag inte lyckats lyssna in mig ordentligt på nya plattan, sjöng inte med på mer än ovan nämnda, 21 Guns & Know Your Enemy därifrån, men när de äntligen öste på med Holiday kunde jag inte hålla käften och så såg det ut resten av konserten vilket resulterade i riktigt snygg, hes röst vid konsertens slut.

Vill egentligen inte favorisera något med konserten eftersom att den var perfekt, men bäst var ändå öset under Minority, allsången på Basket Case, spexet när King For a Day/Shout spelades och avslutningen, Billie Joe ensam längst ut på scenen med akustisk gitarr, Good Riddance (Time of your life).
Massa pyroteknik, konfetti som smakade lakrits, galen Billie Joe med vattenpistol och toapapper.

Jag har inte lyssnat seriöst på bandet sen jag gick i nian, men nu har jag en anledning att rota fram mina flaggor, tröjor, posters och min ryggsäck igen. I had the time of my life!


Maybe I should hate you for this, never really did ever quite get that.

Tror jag hamnat i en Taking Back Sunday-period, precis som i nian.
Låter så fånigt, att man går in och ur perioder beroende på vilken musik man gillar för tillfället.
Oftast brukar jag lyssna stenhårt på ett band/en skiva/några låtar som jag verkligen älskar i någon månad, sen är det uttjatat och jag måste byta. Lite weird kanske, men jag har aldrig riktigt gått tillbaka till att lyssna på samma igen.

Förrän nu, då.
Lägger upp de jag tycker är bäst med TBS:








Kanske?

Kolla på Disneyfilm, äta kexchoklad och dricka te?
Men vilken film är bäst?




Grym.


Sjuuukt bra!

Håltimme.

Det är så sjukt långtråkigt med 2 timmars hål. Speciellt när alla andra i klassen hade tur nog att få sina instrument/sånglektioner just under denna tid.

Solen skiner idag igen, det är positivt.
Jag försöker korta ner min lista på 13 (!) låtförslag till projektet till endast 2-3. Svårt som bara den. Finns så mycket bra musik!

På tal om ingenting så har jag i flera år fått höra att jag liknar olika kändisar.
De jag oftast fått höra att jag ser ut som är dessa:


Jennifer Love Hewitt


Julia Volkova


Mandy Moore


Megan Fox


Sophia Bush

Tycker ni att jag liknar någon av dessa? De är väldigt vackra allihop men jag själv har svårt att se likheterna. Har ofta fått höra att jag är lik någon av dem, och det är flera olika personer som sagt det om alla.
Vad tycker ni?



Rain Song.

Musik helar, det bara är så. Jag behöver den nu.
Nu tankar jag järnet, typ förnyar mitt The Killers-bibliotek, fixar de få låtar jag redan inte har med SDRE och kollar upp mer med The Strokes.
Och jag har fastnat för Spaceman, med Killers, från nyaste plattan Day & Age. Likaså Rain Song med Sunny Day. 



Jag har sagt det förut, jag säger det igen, jag ska fanimej börja köpa skivor igen. Kanske till och med på vinyl? De säljer ju nyproducerade vinylspelare nuförtiden, det är nice.
Som på den gamla goda tiden, då musik var både konkret och abstrakt.  The whole enchilada.
Inte bara en fil i en dator.
1010001101101.

Igår fullbordade jag min nya garderob, när det gäller kläder. Köpte det sista jag behöver för sommaren (men det betyder inte att jag inte vill ha mer!) och idag har jag rensat upp i nya rummet, fått upp min efterlängtade rullgardin som förhoppningsvis kan skänka lite sömn dessa ljusa sommarnätter och hängt in allt i garderoben. Spikat upp en tavla har jag också hunnit med.

Och nu kommer pizza-leveransen. Bussola med bearnaise, here I come!


Father may I go so slowly in my own dreams.

Jag vet att jag egentligen borde lägga mig nu. Jag vet att jag ska upp alldeles för tidigt imorn.
Jag vet att när jag säger alldeles för tidigt menar jag innan tuppen fått på sig tofflorna.
Jag vet att klockan redan varit läggdags.
Men, jag fick sån otrolig lust att kolla på film.
Min tv står bara där i ett hörn i mitt nya rum, och är alldeles död. Den har inte varit påslagen sen första dagen i huset.
Så jag tänkte att det vore dags att liva upp rummet lite.

Innan jag lägger mig framför någon av mina uttjatade filmer tänkte jag välja ut dagens låt.
Waffle-SDRE




Godnattttttt!

I could always give it a try, but for what it's worth, I don't think it's worth it.

Jag skulle kunna skriva om glada dagar.
Jag skulle kunna skriva om allt kul jag hittat i affärer.
Jag skulle kunna skriva om vad jag gjort idag, hur bra jag mått och om mina smarta slutsatser gällande det mesta.
Men jag gör inte det.
Inte ikväll.

Ikväll vill jag bara säga, att allt är sådär. Jag tappar bort mig själv hela tiden.
Köpte en anteckningsbok förra veckan, jättesnygg med häftiga dekorationer. Köpte en rosa penna till.
Nu jävlar ska jag börja skriva av mig. I bloggen kan jag skriva det mesta, men inte allt.
Hoppas ni förstår.
Men alla har ju privata saker, som namn och fåniga drömmar. Pinsamheter, typ.
Sånt man inte vill ta upp i bloggen osv.

Men däremot tänkte jag lägga upp några töntigt bra låtar, bara för att jag är så generös med min musiksmak ;)
Grendel - SDRE

Typ instrumental, med lite back-ups, underbara riff och helt enkelt en fin känsla rakt igenom.

Overdue - The Get Up Kids

Bästa låten att lyssna på när man inte orkar tänka. Simple, yet awesome.

California - The Kooks

Om man inte vill tänka på svarta och tomma saker, så ska man höja rejält till denna och bara dansa sig genom mörkret. Hjälper mig varje gång (:

Filmrecension - Candy.

Poeten Dan (Heath Ledger) blir kär i en tjej som studerar konst (Abbie Cornish). Hon attraheras av hans bohemiska livsstil och hans förkärlek till droger. Deras förhållande präglas av droger och växlar mellan glömska, destruktivitet och förtvivlan. Filmen är indelad i tre akter kallade Heaven, Earth och Hell med runt 7 scener per akt.

Personligen så älskade jag den här filmen, den berör verkligen och man sitter fastklistrad filmen igenom.
Den är obehaglig och mörk, men ändå viktig och vacker.

Candy's poem:


Se den !


Party!

Jag är PEPPAD inför kvällens ES-fest !
Runt 80 inbjudna, hyrd bystuga, ljud, ljus & DJ, maffiatema & en massa esteter !

Jag dunkar:











Now I'm in a partymood ;)

Tidigare inlägg Nyare inlägg