Det där med scenskräck...
Hallå allihopa!
Slapp dag idag, bara idrott, engelska, storsamling & kör, men jag åkte hem tidigare från kören på grund av yrsel.
Yrsel orsakad av nervositet, från min scenskräck.
Jag vet inte riktigt när jag började bli så jädrans nervös inför att stå på scen, för jag har sjungit i kör i en massa år & framfört sologrejer på scen inför massor med olika folk, men jag tror det var någon gång i slutet av 1:an/början av 2:an på ES som det tog fart.
Visst, jag har väl alltid varit lite nervös, men nu är det orimligt.
Jag skulle idag sjunga en låt som jag vet passar bra till min röst, och som jag själv tycker att jag är duktig på att sjunga.
Jag menar, jag gillar min röst och tycker att jag sjunger bra för det mesta, på sånglektionerna låter det fint och när jag bara vandrar runt i källaren kan jag också sjunga så det låter bra.
MEN, när det blir min tur att kliva upp på scen (eller kliva ner på golvet, som i det här fallet när vi var i Orkestersalen och alla stolar är uppställda på 2 stora avsatser), så börjar hjärtat bulta och benen ge vika.
Jag kan inte fokusera, kan inte alls hitta stödet i magen och verkligen inte slappna av. Så fort jag tar ton känner jag mig andfådd och det låter otroligt mesigt, det kommer verkligen inte ut på rätt sätt. Först efter några sekunder hittar jag tillbaka till mig själv igen, även om jag fortfarande känner hur hjärtat bultar och benen skakar.
Men om jag ska upp på högre toner, så blir det mesigt och falskt igen.
Det är verkligen hur jobbigt som helst, istället för att stå där och verkligen ge 100% så blir jag varm i ansiktet & märker hur publiken bara är medlidande.
Så jävla jobbigt. Jag vill ju visa hur bra jag egentligen är! För sådär låter det ju knappast i annat fall. Jag skulle till och med kunna ställa mig upp på en lektion & sjunga sådär bra som jag kan, inför samma folk liksom. Det är just den där grejen att verkligen alla kollar på en och jag själv är medveten om att jag ska göra det, liksom...
Jaa, det är inte lätt... Frågan är vad man gör åt det. Idag provade jag med att ta en massa djupa andetag, och visst, det hjälper och allt känns lättare. Men när de som är precis innan mig är klara så kommer nervositeten tillbaka precis lika snabbt igen, som ett brev på posten.
Förut kunde jag tänka bort alla människor, typ stänga av. Fattar inte varför jag inte kan det längre.
Kan det ha och göra med att nu när jag står på scenen så är det oftast med bandet för att spela gitarr?
För när det gäller instrument har jag nästan noll scenskräck, det känns så himla mycket tryggare.
(Bild från vårens sceniska projekt, Bellman Begins, jag är en Sunshinegirl med Günther. Det här var innan min scenskräck började ta fart på riktigt men jag försökte illustrera ungefär hur det känns.)
Hur är det med er, har ni också scenskräck?
Förresten...
Äntligen får de en vettig president, ut med Usch-Bush och iväg med McCain, blä för Palin, nu bygger de om Vita Huset till Barack ;)
Och, dags för mig att sova.
Godnatt söta bloggläsare, hörs imorn !
Självförtroende är underskattat !
Och jag kan inte annat än att hålla med.
För jag tror att självförtroende kan vara nyckeln till många framgångar.
T.ex. så kan du vara jättesnygg på alla sätt men om du bara sitter tyst & är osäker på dig själv så är det inte alls lika attraktivt.
Däremot så kan en inte alls lika snygg tjej/kille ha enormt bra självförtroende som han/hon uttnyttjar på bästa sätt, då blir ju den personen automatiskt nästan oemotståndlig!
Håller ni med?
Men självförtroende kan hjälpa en på många andra sätt också.
I skolan kan man få massor med framgång om man bara vågar prata, diskutera och tro på sig själv och sina åsikter.
Tro på att man kan lyckas med den där svåra läxan.
Känna starkt att man verkligen kan komma någonvart.
Att våga stå & redovisa inför en hel klass, det kräver en massa självförtroende men om man lyckas, då känns det sååå bra !
Att fejka självförtroende är egentligen barnsligt enkelt, och det hjälper ju faktiskt också.
Till slut blir man den där självsäkra, modiga personen som man är innerst inne.
Kanske man bara inte kan släppa fram den människan annars, av olika anledningar.
Man kanske har föräldrar som inte tror på en, eller "kompisar" som ser till att få en att känna sig liten och obetydlig.
För visst är det lätt att ta åt sig?
Men egentligen, så är det bara DU som kan ändra din inställning till dig själv.
Tänk dig detta scenario:
Du har köpt en ny tröja, som du hittade någonstans och kände att det verkligen var DU.
Du känner dig fin i tröjan och går med huvudet högt.
Så går någon förbi och kommenterar den på ett elakt sätt.
På en gång så tycker du tröjan är jätteful och vill helst bara slita av den.
Känner du igen dig?
Men egentligen, det är helt FEL att tänka så !
Det bästa är att försöka att inte bry sig, låtsas åtminstone att du inte bryr dig, tänk istället på att DU är bra, du har hittat en tröja som passar dig och den är SKITSNYGG!
Fortsätt gå med huvudet högt och känn dig fin, så kommer alla lägga märke till hur extra snygg du är idag ;)
Självförtroende kommer inifrån, självklart, men ibland kanske det behöver lite hjälp på traven.
Tänk på en grej som gör dig självsäker. Kanske är det att dra roliga skämt med de i klassen, eller kanske är det bara att trippa runt i högklackat.
Uttnyttja det ! Skämta med de du känner, gå med högklackat varje dag om du känner för det, för om det får dig att känna dig liiite mer självsäker så är det en jättebra start !
Sen finns det förstås de som har alldeles för mycket självförtroende, såna som går omkring och tror de äger världen för att de helt enkelt är störst, bäst & vackrast, och det är ju inte direkt en sån person man vill umgås med.
Allt med måtta, liksom.
Nu blev det här inlägget vääldigt långt märkte jag, men jag kände att det var viktigt, jag har gått och funderat jättemycket på det de senaste dagarna.
Det jag mest vill säga är egentligen: Tro på dig själv, för vem ska annars göra det?
DU är bäst, kom ihåg det ;)
Känns det svårt, fake it 'till you make it ;)
xoxo ♥
Skolmassaker !
Oh well, jag har en Cosmopolitan iaf !
Lyckades tjata till mig en av pappa tidigare idag så det känns bra ^^
Usch, har ni hört om den nya skolmassakern i Finland?
Kan bara inte låta bli att nämna det, det känns så hemskt.
Det här kan liksom hända vart som helst, nån hormonstinn kille/tjej kollar på för mycket skräckfilm, skaffar vapenlicens/vapen, någonting slår slint i skallen och han/hon går bara in i en skola och skjuter (OBS! Bara en teori!)
Har det blivit en ny trend?
Fy, jag får ont i magen bara av att tänka på det :(
Och vad kan man göra åt det?
Det känns ganska löjligt att slå larm om varenda misstänkt video på youtube, då många bara lägger upp liknande saker för att hävda sig / få uppmärksamhet.
Men det är nästan det enda sättet för att förhindra sånt där.
Usch nej, nu vill jag definitivt inte tänka nåt mer på det där.
Även om det tål att tänkas på.
Jag går här i det rena och fina och gör uppror mot Nina Björk!
andra inlägget idag. jo för jag kanske börjar bli bra på det här med att blogga, h3h3h3.
men jag funderar på att bryta min lilla trend med att jag alltid lägger mig för sent och inte orkar fungera dagen efter, och faktiskt gå och lägga mig nu, bums.
men först, lite klagomål/åsikter...
Vi har i uppgift i svenskan att skriva om konsumtion och hållbar utveckling, och har fått ett tillhörande häfte med texter av olika slag, och en grej jag reagerade starkt på var Nina Björks krönika om att "Vi har byggt ett samhälle på skitdrömmar".
Jag tycker hennes uppror är barnsliga. Seriously, hon tycker att det faktum att hon "går i det gamla och trasiga och gör motstånd mot inredningsprogrammen" ska få folk att dra efter andan för det är en sån uppmärksamhetsväckande "politisk motståndshandling". Helt seriöst, hur desperat kan man bli?
Till en viss del förstår jag vart hon vill komma; hon tycker att inredningprogrammen får oss att vilja konsumera mera vilket till slut inte är bra varken för miljön eller för mänskligheten- fine, jag förstår.
Men inredningprogram finns inte bara för att vi ska vilja konsumera mera. Nej, jag som då är inredningsfreak tycker att det är så himla mysigt att sitta och titta, exempelvis en lördagmorgon, på en gammal repris av Äntligen Hemma eller Bygglov. Varför? För att det är så kul att se hur dom bygger om och inreder. Och jag är bara 16 år gammal utan nån plan på att flytta hemifrån inom de närmsta månaderna så jag får inte köpfeber så fort jag ser Martin Timell i tv-rutan, nej, för inredningsprogram är något mysigt, inte ett hot mot mänskligheten!
Slutligen vill jag säga att hennes ovilja att vara "en fräsch mamma till sina fräscha barn och en fräsch hustru åt en deodorantdoftande make" bara är äcklig. Man får inte respekt genom att desperat försöka vara äcklig för icke-konsumtionens skull. Har en varm dusch någonsin skadat någon?
Nej, nu blev det långt i alla fall, har ändå tid att lägga mig i tid.
see yaa bitches !
an act of God and nothing less will be accepted.
Despondent, distracted,
You're vicious and romantic;
These are a few of my favorite things.
All of those flavors and
This is what you choose:
Past the blues, past the blues,
And on to something new